underhållningen

Postmodernismen kan man tydligen hata nu för tiden. Man kan reducera den till att bara handla om tro vs icketro, dvs att religionen blir den verkliga vattendelaren. Kanske är det så, om man drar det till sin spets, men personligen skulle jag aldrig göra det så svart eller vitt. Det känns som om postmodernismen bidrog till att litteraturen fick fick historia, som att den gick från underhållning till problematiserad... "jag längtar efter en enkel berättelse, kanske kan den handla om kärlek" ..."vi efterlyser långa episka romaner" ...

Det tänker jag på som uttryck för en vilja att bli underhållen. (och hela tiden medan jag skriver det här så tänker jag "let me entertain you"). Så medan författarna sitter och grunnar och lär sig saker om den narrativa röstens problematik och den sjävlbiografiska textens historia sitter läsarna och väntar på att något spännande ska hända. Kanske tycker alla att den nya kunskapen bara stör och förstör. Kanske borde vi aldrig ha släppt in Barthes och Kristeva.

Om man tänker på Shakespear eller Mozart eller systrarna Bronté så visste de hur man underhåller på ett bra sätt: enkelt, vackert, spännande och intelligent. Och alla älskar det fortfarande, och det kallas för tidlöst.

Jag vet inte vad jag ville komma fram till. Jag är ju inte så bra på att sammanfatta, men när orden "let me entertain you" sägs så betyder det att man har tänkt på allt det här och bestämt att det är bäst att sudda bort det senaste århundradet.

P berättade att Varantv har gett ut en DVD samling som heter "Det bästa av Varanteatern" som var otorligt rolig. Men så har de också gett ut "Det näst bästa" och det är inte alls lika roligt. Det tycker jag låter som intelligenta underhållare. Har du sett det? Det är väldigt roligt. Tänk att ha myntat uttrycket "jag lägger lite bajs i maten".