sjukvården lillhagsparken

jag vet inte heller var man ska sätta h, men jag vet hur konstig den där texten var. varför får han göra vad han vill i dn och varför, varför får johan lindqvist obegränsade uppslag i gp-kulturen för att orera om kent? en annan sak som känns helt orimlig är att barn skulle tycka det var roligt att titta på två män med gula hjälmar och krulligt hår och överdrivet minspel som dunkar på en gitarr på tv en söndag morgon. men vad vet jag om barn.

nu är det nog så att jag inte förstår det här med post-post-postmodernism igen. egentligen har vi väl för länge sedan genomskådat talet om sanning och autencitet och inblickar i det "verkliga livet". eller är det bara i teorin? eller älskar vi big brother nu för att vi förstår att det är människor som "spelar naturliga" inför kameran och att det är en annan sorts äkthet (om man nu kan prata om det)? eller är det också bara i teorin? det blev som med kristeva och abjektionen nu, att jag inte vet vad som har med praktik att göra.

en tredje sak jag undrar över nu är om vi ska ses till exempel klockan tre idag. och skvallra och hänga lite i parker och så. det längtar jag nämligen efter.

(egentligen är rubriken lite av en bluff för jag sitter på samma ställe som igår. många är arga över det. det är för att de känner sig lurade och inte kan förstå vad som är sant längre.)

ps. det här med tennisen. jag tycker att det är duktigt av dem att spela i fem timmar. så mycket kan jag säga. resten får du nog förklara är jag rädd.