"det tog rätt lång tid. men det gick snabbt."

nu har jag nyss sett norén (rumäner) och du har fått hår på din dörrmatta så jag tänkte att det var bäst att jag skrev lite här. om håret kan jag ju inte säga så mycket (du måste berätta) men om norén kan jag säga: jag väntar ju hela tiden på att få tycka att han är dålig men jag tycker ju bara att han är briljant. precis på den där gränsen till vad som skulle kunna bli PINSAMT så blir allt fantastiskt. och så kom jag på att teater kan vara tv och skvalig musik också, samtidigt som det är stolpiga repliker eller stamningar. alltså att man får göra hur man vill (fast det är väl det enda vi redan vet egentligen, med tanke på tristan).

sen fick jag tänka på bukarest en del också (de har åkt från rumänien för att börja livet i new york och allt är såklart misär och beroende/utsatthet och skadade själar). det är den konstigaste staden jag varit i. konstig som i att jag var rädd att jag aldrig skulle komma därifrån och som att det var militärer utanför vårt fönster på natten och hundar överallt och att man slog människor på gatan, barn, och husen var ihoptejpade och zigenarna var verkligen människor utan värde. nu skulle jag visst berätta historien om staden som det bara gick utför med därför att politiken är korrumperad och människan innerst inne är girig. jag slutar med det nu, och så ska jag säga att de använde filmkamera på ett ganska spännande sätt i pjäsen också.

imorgon ska jag göra ett sånt där cancertest som alla 23-åriga fruar måste göra. och så ska jag träffa min genus-grupp och prata om hur det egentligen kom sig att kvinnan blev så här av ondo. jag är stålsatt. på lördag ska jag på hiphopklubb. sen är det bara fem dagar tills vi ses och det är ju som bekant helt oslagbart.