Hej Susanne

- Susanne, jag skrev ett brev till mig själv i stället för att skriva ett till dig. (Paus) Jag tror att jag försöker vara så fri att du inte ska minnas mig. (paus) Minnas mig när jag kommer tillbaka nästa gång.

- Hej Susanne. Hur kan alla veta. (Paus). Hur kan alla – ja – alla veta vad jag sagt till dig.

- Susanne. (paus) Det är jag. (paus) Jag ringer från Wien. (paus). Nej, förlåt. (paus) Det är Prag. (paus) Jag är ganska säker på att det är Prag. Hur som helst, lyssna… (andas) Susanne… (andas) Jag vill be om ursäkt. (andas) Jag förstår hur illa jag har gjort dig, min fina fina älskling, och… (andas) Ah. Du. Du, det är någon på andra linjen, Susanne. Jag måste, måste verkligen – jag är ledsen – men jag måste verkligen ta det här samtalet. Jag ringer igen.

- Det är jag. (paus) Jag ringer från Göteborg. (paus) Nej förlåt, jag ringer från köket. (paus) Hemma, alltså. (paus) Jag vill be om ursäkt. (andas) Jag förstår nu… (andas) Jag förstår nu i efterhand att du litat på mig och att jag inte levt upp till det förtroendet. (paus) Jag måste gå nu – verkligen måste gå nu – men jag ringer snart tillbaka.

- Hej Susanne. Det ligger ett brev till dig där nere. Ska jag läsa det för dig?

- Susanne. Är du där? Snälla lyft på luren. (paus) Okej. Klockan är kvart över tio här i Uppland och vi ringer bara för att säga att vi bryr oss om dig, Susanne. Och vi älskar dig väldigt mycket. Susanne?

- Susanne, förstår du inte att de bara utnyttjar dig. (paus) Du kanske blir arg på mig nu, men jag är i alla fall ärlig. (paus) Jag hatar att se dig så här, se hur ytligt du lever. Och aldrig tar dig tid eller gör dig besväret att tänka igenom vad du egentligen håller på med. (flämtar) Jag menar, varför kan du inte bara slänga ut de här människorna? Slänga ut dem. De utnyttjar dig bara. Susanne, varför kan du inte inse det?

- Susanne? Lysande. Det rör sig. Det är rätt i tiden. Det är oroande. Det är roligt. Det är sexigt. Det är väldigt väldigt allvarligt. Det är kryptiskt. Det är mörkt, riktigt mörkt. Kan vi träffas. Ring mig.

- Susanne det är mamma igen. (paus) Jag fick ditt vykort. Det ser trevligt ut. (paus) Och fotografiet, är det verkligen du? (paus) Jag är glad att du fått vänner och så... Saken är den Susanne, att jag inte riktigt har några pengar som jag kan låna ut. Jag pratade med pappa och han sa nej, absolut nej.

- Susanne snälla du måste slänga ut dem! (paus) Hej då!

- Snälla Susanne svara jag lovar jag ska vara en bättre kompis. Bättre kompis och mindre en sådan som (paus) som, som ... ja du fattar. Ring mig snälla!

Skriver du det Susanne

Man säger: Det maritima och det industriella. Det här är min första lediga fredag. Evert Taube var en sann demokrat. I Italien kan man andas fritt. Han var den perfekte demokraten. Skivor till kaffet. Men att man har högt i tak och låga trösklar. Det tror jag har framtiden för sig.

Man säger: Ska det vara ögon på den. Ska vi gå utomhus. Det går bra med luften nu. Skriver du det Susanne. Det är dimman kring fötterna tror jag. Visa dimman.

Man säger: Brände alla böcker i Kina. Detta hände på Hannibals tid. För att historien skulle börja med honom. Den som blivit märkt med glödgat järn blev slav på muren. Man vet inte alltid vad man menar. Du kanske menar en sak. Själv är jag keramiker.

Man säger: Vi hjälpte människor. Men vill folk ha hjälp. En del blir förbannade. Eller så får man bära kassar och låna ut pengar. Vi hade telefontider. Och då började det ringa. Och jag måste bara säga det, att jag har inte tittat på detta, jag har inte tittat på det här förrän i förrgår. Det är ganska omskakande. Den stjärnbeströdda himlen över mig. Och den moraliska lagen över mig. Jag måste bara säga: vi har ju slutat jobba.