Hade varit vid Holy Hawk men bodde i ett litet vitt lånat hus vid en skogskant

Så här säger vi inför onsdagen (det vill säga onsdagen i Pildammsparken, det vill säga Malmö, det vill säga onsdagen den 29e juli kl 19, och med cykel):

Sharks presenterar stolt den specialskrivna föreställningen Sexfingersallad - en historia i Dan Anderssons fotspår om att göra en sallad med sex fingrar, om den nya och den gamla arbetarklassen samt frågan om hur man bäst utnyttjar myten om sig själv.

Sharks är som alla vet en studiecirkel. En studiecirkel är en kamratgrupp där alla är jämställda.

Veronica, ett namn med två betydelser och Jesu ansikte på svetteduken

- Då säger jag Amazonas, området i Sydamerika som täcker nio länder.
- Du menar alltså Sahara, den största varma öknen i världen?
- Nej, jag menar Aaron Carter, popstjärnan som inledde sin karriär vid nio års ålder och som verkade ha framtiden för sig men som man nu för tiden aldrig hör något av.
- Jaså du menar Rimbaud, född 1854 i Charleville-Mézières och död 1891 i Marseille. Den franska poeten, alltså.
- Nej nej, jag säger ju dvärgpudel, hunden som namngavs när man skiljde på stor-, liten- och mellanpudel.
- Aha, mellanpudel alltså.
- Exakt. Mellanpudel.

Tusen tacos

Kanske är det en kliché att tala om tecken.
Eller, ville du inte prata om tecken, eller om klichéer. Förlåt i så fall. Förlåt att jag rörde vid något som, ja som, som förödmjukade dig.
Vanligtvis ligger kunden på golvet på ett tunt underlag och terapeuten sitter eller är på knäna bredvid henne. Jag är inte förödmjukad. Men kanske ville du inte prata om kunder. Många reagerar så. Med att prata om annat än kunden.
Jag korrigerar kunden och även om det fortfarande är kunden det gäller kallar jag denna, jag kallar denna enhet, denna enhet katatonisk. Ett paket på golvet. Ja, ja, låt oss kalla det paket.
Och så kommer vi ihåg paketet, den katatoniska kunden som går igenom alla rum med bleka ögon, och man tänker, man kan inte låta bli att tänka: är det för att de fötts i Hollywood. Nej, inte så, utan: är det för att han ständigt arbetar. Kunden, alltså. Den katatoniska kunden med sina noggranna lockar.
Ja, han har även ett himmelskt leende.
Svarta dagar och röda dagar arbetar kunden idogt. Är det en kliché att tala om tecken?
Och ljuvlig slät hy över sina hårda kindben.
Svarta morgnar och röda nätter, det är mycket tröttsamt att prata om tiden i termer av färg och förstås är det en kliché att tala om tecken. Är det vanligt att först betala, sedan gå hem med varan, sedan längta tillbaka till ögonblicket då den köptes? Jag menar, som kronologi.
Kunden lär sig om rättvisa av sina bröder. Långa fingrar räknar pengarna på bordet. Femtiotusen till dig och sjutusenfemhundra till oss. Tusen tacos viskar kunden och lägger femtiotusen i fickan.
Utomhus räknar kunden pengarna. Femhundra. Bara femhundra till mig. Etttusen tacos så muchos viskar han. I alla fall en nolla mindre.
Hundratusen smörgåsar viskar bröderna till frukost, hundratusen skolböcker i ryggsäcken och så blir man vuxen. Man tar rödlök och majs och gräddfil och så har man en middag. Tusen middagar viskar pappan från spisen.
Inomhus räknar kunden pengarna. Tvåhundra bara. Men sjutusenfemhundra till dem. Och fjärilarna i magen på bröderna när de vaknar och somnar och vaknar igen och faller framlänges över köksbordet.
Nu seglar de genom städerna. Sjuhundrafemtiotusen på fickan. Kan man tala om tecken här? Inga bin längs med ryggraderna. Seglar på nyinköpta motorcyklar genom städerna och strör ekonomin omkring sig.
Med långa fingrar plockar bröderna motorn ur cykeln och pengarna ur fickan och kroppen ur själen och honungen ur bina som inte surrar längs ryggen och hundrafemtiotusen, ropar de, trehundratusen! Varpå de snart är framme.
Kunden ligger på magen i sängen i barndomshemmet. Fortfarande femhundra i fickan. Medan sleven går mellan salsasås och små flisor av ost och pappan plockar sjuttio eller är det åttio bröder ur ugnen. När man talar om tecken viskar man: långa blanka fingrar ner mot fickans lilla slut.
Skulle man säga att det var tillräckligt mycket ost på tusen tacos. Tillräckligt för att hålla någon vid liv.
Skulle man säga att man stannar när man fått nog då man är framme. Eller nästan framme. Kan tusen bröder leva på ost. Det vill säga hålla sig vid liv och fortsätta fram genom vattnet. Eller var det på vattnet.
Nej genom staden. Förlåt. Städerna. De stora. De fick sina tusen tacos, köpte motorcyklar och for sedan genom storstadslandskapen. Och även fast kunden vet att de tog hans pengar saknar han sina stora bröder till femhundramiljonertusen.
Genom staden. Förlåt. Fick sina tiotusen frukostar och vaknade, förstås, men kunden bara ligger där. Med ansiktet i trettio kuddar och händerna rakt ner i de långa, blanka fickorna.
Ekande av tomhet.
Ja, ekande av en blank och slät tomhet.
Kan man här tala om taxering?
Nej, nej, nej.
Tar tillbaka de tusen tacosen. Ingen taxering här inte.
Tio miljarder spelar ingen roll om man inte har lust. Det kan vem som helst förstå. Ingen taxering. Förlåt.
Utifrån hörs ropen. Men kunden är inuti. Bröderna är inuti. Och pappan vid spisen är garanterat inuti.
Utifrån lämnar en lapp: hej då jag kunde inte säga det rakt ut men jag kommer inte att stanna kvar här längre.
Och inuti sjunker mot köksmattan och den röda natten tar över.
Bröderna somnar med sina tvåhundra armar slingrade om varandra och motorcyklarna kurrar i magen.
Kunden klappar sina fickor över armarna lyser det av tillit.
God natt då alla pengarna.
God natt god natt.

Hej Susanne

- Susanne, jag skrev ett brev till mig själv i stället för att skriva ett till dig. (Paus) Jag tror att jag försöker vara så fri att du inte ska minnas mig. (paus) Minnas mig när jag kommer tillbaka nästa gång.

- Hej Susanne. Hur kan alla veta. (Paus). Hur kan alla – ja – alla veta vad jag sagt till dig.

- Susanne. (paus) Det är jag. (paus) Jag ringer från Wien. (paus). Nej, förlåt. (paus) Det är Prag. (paus) Jag är ganska säker på att det är Prag. Hur som helst, lyssna… (andas) Susanne… (andas) Jag vill be om ursäkt. (andas) Jag förstår hur illa jag har gjort dig, min fina fina älskling, och… (andas) Ah. Du. Du, det är någon på andra linjen, Susanne. Jag måste, måste verkligen – jag är ledsen – men jag måste verkligen ta det här samtalet. Jag ringer igen.

- Det är jag. (paus) Jag ringer från Göteborg. (paus) Nej förlåt, jag ringer från köket. (paus) Hemma, alltså. (paus) Jag vill be om ursäkt. (andas) Jag förstår nu… (andas) Jag förstår nu i efterhand att du litat på mig och att jag inte levt upp till det förtroendet. (paus) Jag måste gå nu – verkligen måste gå nu – men jag ringer snart tillbaka.

- Hej Susanne. Det ligger ett brev till dig där nere. Ska jag läsa det för dig?

- Susanne. Är du där? Snälla lyft på luren. (paus) Okej. Klockan är kvart över tio här i Uppland och vi ringer bara för att säga att vi bryr oss om dig, Susanne. Och vi älskar dig väldigt mycket. Susanne?

- Susanne, förstår du inte att de bara utnyttjar dig. (paus) Du kanske blir arg på mig nu, men jag är i alla fall ärlig. (paus) Jag hatar att se dig så här, se hur ytligt du lever. Och aldrig tar dig tid eller gör dig besväret att tänka igenom vad du egentligen håller på med. (flämtar) Jag menar, varför kan du inte bara slänga ut de här människorna? Slänga ut dem. De utnyttjar dig bara. Susanne, varför kan du inte inse det?

- Susanne? Lysande. Det rör sig. Det är rätt i tiden. Det är oroande. Det är roligt. Det är sexigt. Det är väldigt väldigt allvarligt. Det är kryptiskt. Det är mörkt, riktigt mörkt. Kan vi träffas. Ring mig.

- Susanne det är mamma igen. (paus) Jag fick ditt vykort. Det ser trevligt ut. (paus) Och fotografiet, är det verkligen du? (paus) Jag är glad att du fått vänner och så... Saken är den Susanne, att jag inte riktigt har några pengar som jag kan låna ut. Jag pratade med pappa och han sa nej, absolut nej.

- Susanne snälla du måste slänga ut dem! (paus) Hej då!

- Snälla Susanne svara jag lovar jag ska vara en bättre kompis. Bättre kompis och mindre en sådan som (paus) som, som ... ja du fattar. Ring mig snälla!

Skriver du det Susanne

Man säger: Det maritima och det industriella. Det här är min första lediga fredag. Evert Taube var en sann demokrat. I Italien kan man andas fritt. Han var den perfekte demokraten. Skivor till kaffet. Men att man har högt i tak och låga trösklar. Det tror jag har framtiden för sig.

Man säger: Ska det vara ögon på den. Ska vi gå utomhus. Det går bra med luften nu. Skriver du det Susanne. Det är dimman kring fötterna tror jag. Visa dimman.

Man säger: Brände alla böcker i Kina. Detta hände på Hannibals tid. För att historien skulle börja med honom. Den som blivit märkt med glödgat järn blev slav på muren. Man vet inte alltid vad man menar. Du kanske menar en sak. Själv är jag keramiker.

Man säger: Vi hjälpte människor. Men vill folk ha hjälp. En del blir förbannade. Eller så får man bära kassar och låna ut pengar. Vi hade telefontider. Och då började det ringa. Och jag måste bara säga det, att jag har inte tittat på detta, jag har inte tittat på det här förrän i förrgår. Det är ganska omskakande. Den stjärnbeströdda himlen över mig. Och den moraliska lagen över mig. Jag måste bara säga: vi har ju slutat jobba.